Obs! Världens längsta blogginlägg.

Väl hemkommen efter en intensiv och alldeles, alldeles underbar helg i LA, sitter jag här nu med lite kaffe i handen och ska berätta allt det finns att berätta om vår lilla trip. Eftersom vi tagit alldeles fantastiskt många bilder så blir det bilder med text. Då börjar vi :)


Tre exalterade tjejer rullade ut från Santa Barbaras tågstation. Klockan stod på 2.00pm. Exakt tre timmar senare skulle vi entra LA och exakt sju timmar senare skulle Malin och jag få se Paolo. Vi var spända av förväntan. Hur skulle Staden (med stort S) behandla oss?


Efter en lång och hackig taxifärd lutsade vi oss fram till vårt lilla, lilla hostel som låg mitt inne i Koreantown. En koreansk man med knagglig engelska tog emot oss med att brett leende. Efter en titt inne på hans kontor förstod vi att han inte bara var involverad i hostelbranschen utan även erbjöd allmänheten körlektioner, barnpassning och medicinsk rådgivning. Varför inte.

Corona i strupen, uppackning av väskan och en snabb vända in på MacceDonkan. Sen bar det av mot The Wiltern Theater som låg ca 75m från hostelet. Finers.

Väl inne blev det en öl, stampa foten till förbandet och sedan.......


.... Paolo.




Så snygg!

Det var en blyg herr Nutini som klev in på scenen. Ingen vidare pubilfriare, men sååå charmig. Jag smälte lite. Fina slingor och upptempo med en hejdundrandes trumpetare. Bäst var This Street då han steg fram till scenkanten och sjöng som om det inte fanns någon morgondag.

# # #

Morgonen efter blev det varsin bagel (med creme cheese) och yoghurt till frukost och därefter åkte vid nedför rulltrapporna till Metron som skulle ta oss till HOLLYWOOD. Vi hade läst och hört att det nästan var obligatoriskt med bil för att kunna ta sig runt i LA, så det var på eget bevåg som vi chansade på att tunnelbanan skulle ta oss enda fram.
Men oj vad smidigast! Tunnelbanan och stadens bussar visar sig vara hur bra som helst. Dagsbiljett för 35 kronor och du åker så mkt du vill hela dygnet. Perfekt!















Dock förstod vi varför trafiken i staden är så extrem som den är. Det var nästan bara vi tunnelbanan. Ovanjord brummade alla runt med sina gigantiska bilar, megahjul, tonade rutor och glänsande fälgar.
Miljövänligt och bra ju.



















Ut klev vi rakt på Walk Of Fame. Lyriska turister som vi tillåtit oss att vara denna helg, började vi leta efter några fina stjärnor att posera intill. Jimi Hendrix, Michael Jackson, Ingrid Bergman och Johnny Depp - check!
(ps. övar mig på photoshop - ursäkta kvaliteten .ds)


Strax därefter hoppade vi in i en minibuss för att bocka av ytterligare en obligatoriska turistattraktion - The Tour of The Stars Homes!

Först. Thá Skylt.
Kändes helknäppt att sitta där och titta upp på det som man annars bara sett på film. Vår "guide" berättade att det har gjorts en hel del hyss vid denna skylt. Någon gång på 90-talet blev det lagligt att röka brass i Kalifornien. Detta firades genom att någon tog sig upp till skylten och skapade två E istället för två O och täckte över ett L = HOLYWEED. Hahaha. Det är bara fantasin som kan stoppa en.

















Därefter körde vi förbi ett hus som jag tror många känner igen. Vivians trashiga lägenhet som hon delar med Kit = Pretty Woman! Det är här Edward kommer förbi och räddar prinsessan Vivan i slutet av filmen. Som man kan se är huset inte i närheten av hur skabbigt det ser ut att vara i filmen. Tänk vad lite vinklar, ljus och rekvisita kan göra.














I denna byggnad (med exklusiva lägenheter, vad annars) bodde John Wayne, Beth Middler och några andra superstjärnor under en period under 70-80-talet.
Här var det farligt att köra bil.
Herr Wayne var nämligen känd för att under fyllan bli sugen på att göra sig av med lite biljardkulor från översta våningen. Körde man ner-cabbat blev det en trist dag.

















Därefter började vi komma in i de fiiiina kvarteren - nämligen Berverly Hills och Bel Air. Oj, ack och ve vilka hus och vyer. Gata upp och gata ner var det pampigare huset efter det andra.














Vi kom förbi en kändis-grind. Vår chaufför nämnde hur många filmer som helst som grinden figurerat i, men jag memorerade bara två; Bodyguard och SpiderMan.

Britney Spears, Gene Hackman, Nicolas Cage, Beckhams, Michael Jackson, Julia Roberts, Eddie Murphy, Tom Cruise & Katie Holmes.... ...listan över de husägare vi passerade kan göras lång. Men för att visa ett exempel på hur det kunde arta sig på gatorna, ser du här nedan Janet Jacksons hus. Men det är inte det hus hon bor i. Nänä. Detta är bara en passage. Typ en "entrén" in till hennes tomt där huset (läs palatset) låg.
Sjukt, overkligt och lite räligt.
















Efter att alla flådiga hus kräkts upp sin fina arkitektur, glansiga fasader, välpolerade fönster och nagelsax-klippta gräsmattor tog minibussen oss ner till verkligheten... Eller?
Nä, just det. Tror inte det. Vi hamnade rakt på Rodeo Drive. Galet... och ganska ointressant. Chanel, Mui Mui, Lacoste, Prada.... ja, ni vet. Det mest häpnadsväckande var att vi körde förbi butiken som Vivian blir ombedd att lämna, och på bilden nedan kan man se det flådiga hotellet som Edward bodde på. Jag talar återigen om Pretty Woman alltså.


För att komma ur den konstiga glamour-bubblan gick vi till Kodak Theater (där Oscarsgalan hålls), käkade sushi och provade fåniga glasögon.

Kodak Theater visade sig var hopbyggt med ett shoppingmall. Ja ett lite finare sådant. Men då stjärnorna, på Oscarsgalan, kliver ur sina flådiga bilar, träder upp längs den röda mattan, så får vi hemma i tv-soffan intrycket av att de går rakt in en förbluffande vacker sal med sagolik utsmyckning...... inte sant?
Men i själv verket måste alla gå förbi några (antagligen väl dolda) butiksdörrar på ett klinkersgolv, för att sedan komma in i den vackra teatern.


Därefter sprang vi in i Samuel L Jackson. Eller sprang in och sprang in. Jag sprang och han stod still. Tro det eller ej, men vaxdockor rör sig inte så mkt.

Madame Tussauds bjöd på Jim Carrey, Robert Redford, Beyonce, Elton John, Nicole Kidman, Tony Hawk, Clint Eastwood, Audrey Hepburn, Hitchcock mfl.

Jag fastande speciellt för Johnny. Johnny e fin.

Malin satte sig ned för att vila. Hon har fina spiror den där Malin.

Emelie hittade Bruce Willis famn. Fint par.

Jack Nicholson drog en buskis.

Ute på gatan strosade den ena figuren efter den andra.
Marilyn Monroe, Jack Sparrow, Michael Jackson mfl. Och så dessa stelbenta herrar.

Med tomma magsäckar och trötta huvud lyckades vi hitta en väldigt mysig restaurang på en sidogata; Mels. Här åt vi avocado-hamburgare och meat loaf. Varje bord hade en egen Jukebox och när man lade i en quarter och valde en låt så rev hela restaurangens högtalarsystem igång. Vi valde Born To Hand Jive - såklart. Love it!

Till Alex och andra Entourage fans:

Här är lunchhaket där Entourage spelas in. Det är ett välbesökt café som ligger mitt på Melrose Dr. Inte så stort som det ser ut på tv.

# # #

Dagens bravader var väldigt underhållande och vi hade jäkligt roligt.
Men efter att ha tagit del av kändisvärlden och fått se alla tänkbara sätt som folk tjänar pengar på människorna i denna bransch, kunde iaf inte vi känna annat än ett visst vemod över vad det är vi glamoriserar i vår värld. Både Malin och jag kändes oss tomma och olustiga. Kan låta underligt, men det var verkligen som
att kliva ur en värld och in till en annan.

Vi bestämde oss för att lämna jippona kring alla celebs och istället spendera dag två i stadsdelen Santa Monica.
Mer om den dagen i nästa blogginlägg.

Nu, plugg.