Morgonfniss

Sitter och äter min frukost och lyssnar på P3 morgonpasset-helg. Glider in på deras hemsida och upptäcker rubriken: "Vilka kombos vill du inte gå till kassan med?!" Det är en intressant diskussion som har fört med sig en del kommentarer och anekdoter. John Goodman Jr berättar:

Jag köpte en platt-tv och ett jumbopack snickers på SIBA. Kände mig som Elvis sista dagar.


Med den bästa kommer ändå från en som kallar sig Janne:

När jag skulle möta min kompis i affären (som jag förövrigt är skyldig pengar), så stod han redan i kassan och höll på att betala. Han köpte klädhängarlina, diskhandskar, rengöringsmedel, chips och svarta plastsäckar.
Min första tanke var att han skulle döda mig och sedan äta chips.





P3 är bäst på att få folk att berätta fantastiska historier. Jag sätter ganska ofta kaffet i halsen och skrattar högt för mig själv. Som t ex när programmet Christer uppmanade folk att skicka in exempel på roliga namn man stött på. Hittat på deras hemsida:

Min mamma berättade en historia om en familj som hette Andersson i efternamn, hela familjen tyckte att namnet var så vanligt att de gemensamt bestämde sig för att byta till efternamnet "Klapp" som fanns inom släkten. Det godtogs av alla utom Pappa Andersson som då skulle få namnet "Gert Klapp". Ganska förståligt ;)


En "bambatant" (mattant) i Göteborg hade det passande namnet Lillemor Roth (Lille Morot) och fick höra skämt om små morötter hela dagarna.


Underbart underhållande vid såväl morgonkaffet som eftermiddagskaffet.

Tandborstrosett

Ibland kommer det dagar när humöret ställs på ända.
När känslorna ligger utanpå kroppen och man är skör likt en såpbubbla. Fast på ett väldigt bra sätt. Då blir jag ofta tacksam.

Då brukar jag tänka att jag ska bli bättre på att visa hur mycket mina vänner betyder för mig.
Jag kan tänka att jag ska lägga små hemliga lappar till dem på oförutsedda platser. Kanske hittar dem en lapp i fickan på sina jeans där det står hur mycket jag tycker om dem. Kanske får dem ett vykort en dag där jag skrivit om ett fint minne. Eller så har dem fått en rosett runt sin sova-över-tandborste nästa gång den används hos mig.

Dessa dagar önskar jag också att jag ska bli bättre på empati och timing.
Att jag blir bättre på att lyssna och att jag är förstående när det behövs. Jag är inte missnöjd med mig själv som vän - såna krav skapar obalans och spänningar - men jag tror att jag kan bli bättre.


Dessa dagar kan jag också bli så solarplexus-träffad av något jag ser eller läser. Just nu läser jag Mia Skäringers krönikebok Dygnkåt och hur helig som helst - och hon skriver:

"Svaghet är vacker när man vågar erkänna den. Då kan den bli en styrka. Styrkan och svagheten är tvillingsjälar. De måste vara tillsammans.
Det blir liksom inte något helt annars"

Porten öppnades och slog igen
Ett sjok av fina damer entrade min lägenhet
Tulpaner, vin, sparbössor och nagellack
Presenter undanbedes gav resultatet precis lagom


Champagnebål och temafärgat godis

Det önskades låtar och vi bockade av den
ena klassikern efter den andra
Katjas val föll på:



Och Emma ville höra:











Och vi pratade om gamla godingar och var tvungna att lyssna på:



och dregla över bilder av Paulo Nutini, tagna under en konsert i LA.

Vi dansade som vanligt till Highway man och Malin och Katja
fnittrade i kapp.
Och sen blev Veronika Maggios Gammal sång ny i spellistan.


Men innan vi gick till Debban fick Niklas Strömstedt hjälpa oss att runda av kvällen: