En sak kommer förmodligen att försvinna och en kommer att bestå.
Nummer ett var den årliga konstrundan. Detta år ggr 2 rundor.
Första etappen gick av stapeln under långfredagen då Malin, Emma och jag begav oss mot sydvästliga breddgrader för att andas salt luft, fika, klia oss på hakorna och säga hmm. Ja, det är lite så man gör när man är på konstrunda. Och så träffar man väldigt mkt trevligt folk.
Och knepigt folk. Man får ju komma så nära inpå främlingar och trava in i deras hus för att se när de bildligt lämnar ut sig till dig. Ofta i kombination av lite chips och ett glas pommac.
Och jag älskar det. Även om konsten alltid är som smaken och baken. Det är kul att titta på motiv och situationer genom någon annans ögon. Eller sucka över att få se ytterligare en jävla stege lutad emot en röd stuga med havet som bakgrund (för att inte tala om alla blommor!). Och man ställer sig nära och ser ingenting mer än yppiga penseldrag och märkliga färgkombinationer och sen backar man och helt plötsligt blir det där yppiga och konstiga något helt förståeligt.
Etapp nummer två innefattade en biltur till Alnarp där jag mötte upp Emely för att avverka några samutställningar. Här hittade både hon och jag några riktigt fina verk och vi fastnade båda två för en konstnär som målade fantasifulla städer med flygande segelbåtar. Märkligt, men mäktigt.
Vi avslutade vår tur i Bjärred där jag åt årets första "uteglass" och vi spatserade bland husen och pratade om ditt och datt.
Tradition nummer två var Valborgshänget i stadsparken. Ett sent intåg för min del då kroppen bara var halvt sugen. Men väl inne med halva kroppen på parkgrusen och stämningen i själen steg. Jag har nog aldrig sett på maken till festligheter. Fina människor, fin dryck och en fin stund.
Dock var det lite sorgligt att uppmärksamma att svenskar är så fantasilösa. Suck. I 360 graders vinkel runt vår bo kunde vi räkna till 85 tjejer som traskade runt i identiska kläder; vita converse, avklippta jeansshorts, vit topp, pilot eller rayban solglasögon och solblekt hår svallandes en bit förbi axelhöjd. Vojne vojne. Fint och så, men så intetsägande när man inte kan skilja på alla de söta töserna.
Men istället för att hänga läpp över vart vårt land är påväg, så kom en tokig Emely förbi och ville dra med oss på efterfest. Men först skulle vi hem för ett depåstopp i hennes barskåp.
Sagt och gjort. Det slutade med att vi blev dansanta till gamla Hip Hop dängor, började motionera med gummiband och ändrade planerna.
Efter många om och men så slutade kvällen till sist med att jag somnade på min soffa i väntan på fest på Debban. Ibland blir det inte som man tänkt sig. Men vad jag tror mig veta är att denna tradition nu börjar sina i mitt sinne och att denna gången kan ha varit min sista i min stadsparks-valborgs-tradition.
Men den som lever får se.
