När känslorna ligger utanpå kroppen och man är skör likt en såpbubbla. Fast på ett väldigt bra sätt. Då blir jag ofta tacksam.
Då brukar jag tänka att jag ska bli bättre på att visa hur mycket mina vänner betyder för mig.
Jag kan tänka att jag ska lägga små hemliga lappar till dem på oförutsedda platser. Kanske hittar dem en lapp i fickan på sina jeans där det står hur mycket jag tycker om dem. Kanske får dem ett vykort en dag där jag skrivit om ett fint minne. Eller så har dem fått en rosett runt sin sova-över-tandborste nästa gång den används hos mig.
Dessa dagar önskar jag också att jag ska bli bättre på empati och timing.
Att jag blir bättre på att lyssna och att jag är förstående när det behövs. Jag är inte missnöjd med mig själv som vän - såna krav skapar obalans och spänningar - men jag tror att jag kan bli bättre.
Dessa dagar kan jag också bli så solarplexus-träffad av något jag ser eller läser. Just nu läser jag Mia Skäringers krönikebok Dygnkåt och hur helig som helst - och hon skriver:
"Svaghet är vacker när man vågar erkänna den. Då kan den bli en styrka. Styrkan och svagheten är tvillingsjälar. De måste vara tillsammans.
Det blir liksom inte något helt annars"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar