För ett år sedan en snöig lördags kväll långt in i december (ja, ganska exakt den 21:e) så inträffade följande på Manhattan, NY:

För ett år sedan en snöig lördags kväll långt in i december (ja, ganska exakt den 21:e) så inträffade följande på Manhattan, NY:

Malin och jag spenderade dagen med en egenguidad sightseeing i SoHo/NoHo. Vid ca 14 tiden började det snöa lite lagom och vi strosade från affär till affär och slutade till sist på ett mysigt café där vi avnjöt värmande mat.

Väl tillbaka på hotellet var vi trötta och frusna. Dusch, snabbkoll på internet, öl, chips, klädesval och spotify. Klädesvalet och allmän piffning tog sin lilla tid och väl vid 22.30 var vi mogna att segla ut i Manhattans mörka kväll och köra barrunda och nattklubb.

Trodde vi.

Med nedrullade persienner och hög musik på rummet, hade vi inte uppmärksammat att det var fullkomlig snöstorm utanför. Snön låg i drivor och alla snöflingor tog sig rakt in i näsborrarna. Orka ta sig bort till tunnelbanan ca 5 kvarter bort? Nä, vi tar en taxi. Väl ute på Second Avenue ändrade vi oss. Bilarnas hjul spann. Trafiken gick i snigelfart. Vinterdäck? Svar: nej!











Cirka 20 meter framför oss uppmärksammade vi att två män och en kvinna förgäves försökte få sin bil att ta sig upp från en gatukorsning. Utan att tveka sa Malin: "Vi kanske borde hjälpa till."

Iförda högklackat, strumpbyxor och handväskor sprang vi bort till männen som puttade på bilen och erbjöd oss att hjälpa till. Det trodde nog inte sina öron. (här i NY är man nämligen inte så hjälpsam - alla sköter sitt och lägger sig inte i någon annans business) Malin började putta och jag sprang bort till en upplyst julgran och knäckte granris för att kunna lägga under däcken för att få grepp. Männen tittade med stora ögon. Efter många om och men lyckades dem ta sig iväg och var innerligt tacksamma.

Vi bestämde oss ganska snabbt för att vi skulle skippa utgången och istället besöka en kvarterskrog och började därmed att halka bort längs med 47:e gatan. Vi hann inte ens gå 10 meter förrän vi såg en kille som ensam försökte få sina hjul snöfria, men utan resultat. Han bad om hjälp av en förbipasserande kille som högg in för att hjälpa. Malin och jag var ju redan genomblöta - så varför inte hjälpa vi med? Medan den hjälpande killens flickvän stod bredvid och höll i ett Burburryparaply ställde sig Malin och jag bakom bilen och greppade tag. Och iväg kommer han. Ut genom rutan ropade han: Thank you Soooo much!

Malin och jag tog oss sen genomblöta in på vårt rum igen, tog på oss mössor och begav oss till en irländsk pub några kvarter bort. Varsin "dark and stormy" (Ginger Ale och mörk rom) och lite barmat i forma av potatissoppa och crab cakes slank ner. Klockan var nu ca 00.30 och vi beslutade oss för att bege oss hemåt. Vi fick helt enkelt ta barrundan och utgången imorn eller på måndag istället.

Väl ute möttes vi av ca fem bilar och en stor lastbil på en sluttande gata. Alla bilarnas hjul spann och luften fylldes av bränd gummidoft. Ett par stod bakom en taxibil och puttade. Vad gör vi? Vi hjälper ju till såklart. Nämnas bör att vi var de enda som faktiskt erbjöd sig att hjälpa till frivilligt. Jag fick med mig killen bort till en granbuske och berättade för honom att vi borde knäcka lite granris att lägga under däcken. Dock råkade jag säga "rise" istället för "spurce". Killen köpte ändå min idé men verkade inte fatta konceptet utan ryckte istället upp ett prydnadskålhuvud från rabatten. Mycket märkligt ögonblick.
Men precis då verkar bilen få grepp och de kunde bege sig iväg.

Men.
Fyra bilar återstod och handlingskraftiga som vi var hjälpte vi dem alla. Malin puttade frenetiskt på varje koffert och tipsade inkommande taxibilar att ta en annan väg, och jag sprang runt och samlade in kartonger från sophögar som vi kunde lägga under däcken för att få grepp.















När vi sedan mottagit ett antal leende och tacksamma ordval, insåg vi att vi faktiskt hade gjort en stort insats och hjälpt många i "nöd". Medan vi hade stretat och låtit maskaran rinna hade vi sett många medelålders män bara gå förbi och titta på. Vi kände oss stolta samtidigt som vi insåg hur komiskt allt måste ha sett ut inifrån bilarna. Där sprang vi från bil till bil och tipsade om att inte trycka så hårt på gasen och att välja andra vägar. Väl hemma skrattade vi oss sönder och samman och kom fram till att kvällen, trots ändrade planer, faktiskt blivit jäkligt kul.




















Ungefär såhär såg vi ut.

Nu hoppas vi bara på att stormen ska lägga sig så att vårt sverigeplan tar oss hem till jul. Men nu ska vi nanna. Imorn väntar MoMa och skridskor på Rockafeller Center :)

Haha, helt otroligt sköna minnen! New York - nästa gång ses vi under våren, tack.