Up for a tattoo!


Den kronologiska ordningen:
1. övervägning av storlek och stil

2. nervositet

3. funderingar och placering

4. lite smärta

5. spänning och förväntan

6. tyst ängslan

7. glad spänning

8. koncentration

Så kan det gå till när sex vänner som hållit ihop i vått och torrt från allt mellan sexårsgrupp till gymnasium, en vacker dag bestämmer sig för att göra en kompistatuering. Och resultatet en vecka senare?



Tack mina fina!

Otroligt bra skiva. Otroligt bra låt.

Kärleken har ingen ålder

Jag blir lite extra glad då jag uppmärksammar nya band.

Och lite extra glad när kompisar "gillar" för mig okända band på Facebook.
Då kollar jag upp banden och lägger till dem i min egen lista om det är ngt för mina smaklökar.

För några veckor sedan gjorde jag så. Jag fann ett band vid namn Pixie Carnation via en vän och fullständigt älskade vad jag hörde.

I förrgår fick jag ett meddelande av en vän som ville rekommendera mig just detta band. Och till min glädje och förvåning får jag veta att jag känner en i bandet! Då blir de ännu lite bättre och jag blir tvungen att skriva ett blogginlägg om det.

Varsågoda - Pixie Carnation:

Konst- och parkbestyr

I april gjorde jag två saker som numera är traditioner.
En sak kommer förmodligen att försvinna och en kommer att bestå.

Nummer ett var den årliga konstrundan. Detta år ggr 2 rundor.
Första etappen gick av stapeln under långfredagen då Malin, Emma och jag begav oss mot sydvästliga breddgrader för att andas salt luft, fika, klia oss på hakorna och säga hmm. Ja, det är lite så man gör när man är på konstrunda. Och så träffar man väldigt mkt trevligt folk.
Och knepigt folk. Man får ju komma så nära inpå främlingar och trava in i deras hus för att se när de bildligt lämnar ut sig till dig. Ofta i kombination av lite chips och ett glas pommac.

Och jag älskar det. Även om konsten alltid är som smaken och baken. Det är kul att titta på motiv och situationer genom någon annans ögon. Eller sucka över att få se ytterligare en jävla stege lutad emot en röd stuga med havet som bakgrund (för att inte tala om alla blommor!). Och man ställer sig nära och ser ingenting mer än yppiga penseldrag och märkliga färgkombinationer och sen backar man och helt plötsligt blir det där yppiga och konstiga något helt förståeligt.




Etapp nummer två innefattade en biltur till Alnarp där jag mötte upp Emely för att avverka några samutställningar. Här hittade både hon och jag några riktigt fina verk och vi fastnade båda två för en konstnär som målade fantasifulla städer med flygande segelbåtar. Märkligt, men mäktigt.

Vi avslutade vår tur i Bjärred där jag åt årets första "uteglass" och vi spatserade bland husen och pratade om ditt och datt.


Tradition nummer två var Valborgshänget i stadsparken. Ett sent intåg för min del då kroppen bara var halvt sugen. Men väl inne med halva kroppen på parkgrusen och stämningen i själen steg. Jag har nog aldrig sett på maken till festligheter. Fina människor, fin dryck och en fin stund.

Dock var det lite sorgligt att uppmärksamma att svenskar är så fantasilösa. Suck. I 360 graders vinkel runt vår bo kunde vi räkna till 85 tjejer som traskade runt i identiska kläder; vita converse, avklippta jeansshorts, vit topp, pilot eller rayban solglasögon och solblekt hår svallandes en bit förbi axelhöjd. Vojne vojne. Fint och så, men så intetsägande när man inte kan skilja på alla de söta töserna.



Men istället för att hänga läpp över vart vårt land är påväg, så kom en tokig Emely förbi och ville dra med oss på efterfest. Men först skulle vi hem för ett depåstopp i hennes barskåp.

Sagt och gjort. Det slutade med att vi blev dansanta till gamla Hip Hop dängor, började motionera med gummiband och ändrade planerna.


Efter många om och men så slutade kvällen till sist med att jag somnade på min soffa i väntan på fest på Debban. Ibland blir det inte som man tänkt sig. Men vad jag tror mig veta är att denna tradition nu börjar sina i mitt sinne och att denna gången kan ha varit min sista i min stadsparks-valborgs-tradition.

Men den som lever får se.

Jag är en kattmänniska. Och jag vill hjälpa till.

Katten Tea och hennes två systrar hittades utomhus i en trädgård i Landskrona under vintern. De har ingenstans att bo. Till nu.
Min familj och jag har nämligen beslutat oss för att ta in Tea och hennes systrar och agera jourhem till dem tills dess att Katthjälpen i Malmö hittar ett passande permanent hem åt dem.
Det är tre skygga och ej människovana katter som anländer vilket är en stor utmaning men därmed mer triggande och intressant.

På fredag flyttar dem in, så nu ska jag gå och lägga
mig och ladda upp ordentligt med kärlek.

Sett och hört och gjort!

En Bob Hund konsert. Alltid lika mkt nöje.
Aki och jag pimplar öl, minns minnen och pratar
framtid.

Det finns bara en man som kan öppna en konsert
med att säga: Mina damer och herrejävlar!




En brunch intas i goda vänners lag på Tempo.
Emma, Malin, Lina, Miki, Katja och jag skrattar
ikapp och jag tror att vi hörs mest av alla.



Malin, Emma och jag avnjuter solsken och kaffe
på en bakgård i Malmö. Tre katter besöker oss och
jag tar tacksamt emot en len päls mellan mina
fingrar. Till slut vill jag mer än katterna och
de går.

Kvällen bjuder på indiskt i fast och flytande form.
Fina färger och sprakande järn.




Loppisen i Folkets Park är inte alls spännande.
Bara en massa skit. Vi tittar på parkkonst och luktar
på hästspillningen istället. Emma tycker det luktar gott
för att det är minnen. För mig luktar det bara - spillning.
Sådär.



Övrigt:
Jag råkar vara en mästare på att göra perfekta ägg
gång på gång på gång. Mina smaklökar dansar bugg!


Jag syr ett kuddfodral och blir ganska nöjd.
Nu är det bara fyra till som ska sys. Känner jag
mig själv blir detta förhoppningsvis gjort precis
innan mitt hyreskontrakt löper ut...


Jag åker till Gbg och går på möte på Mässan.
Jag letar Michelin-restauranger inför en viktig
jobbmiddag. Jag träffar Roos. Fina, fina Roos som
nu har en bula på magen :) Jag träffar Peter och
supportar honom i packning av väskan inför en
svensexa i Schweiz. Och jag tar mig en solning
ifrån bilsätet.


Ett beslut tas på att mitt hår ska se ut såhär -
fast brunare. Jag går därför till frisören Sanna
och jämnar till topparna och tonar det mörkare.
I sommar kan jag vänta mig detta resultat igen :)


Jag får en ny jobbtelefon. Och jag älskar den direkt.

Reunion ggr 3 i en lägenhet i Malmö.
Två gamla rävar från Santa Barbara-eran kom
och hälsade på och en potatisgratäng med
fläskfilé och rött vin har aldrig smakar så gott.




Minnen och anekdoter delade plats kring ett
bord med klaff och märken av glasbottnar.




Vi lekte galen-panna och rullade hatt.
Rökte pipa och dansade till old school hiphop.




...och både nuet och framtiden blev luddig och suddig.


Discodansen tog över på annan plats och vi
fiskade fisk i takt med musiken precis som
på gamla dar.

Dagen efter pryddes lägenheten av sjömans-
accessoarer lite här var.