Berlin

Dag 1 - landning.


Inkvartering i Berlins kanske finaste lägenhet.


På väg ner mot Mitte. Och där stod ett klaviatur.


Posering.


Sevärdhet - das Fernsehturm. Vy över stan.
Välbehövlig uppfattning.


En öl på det - ja, tack!


Staketcykel och jag med en tysk.




Mat på det - Mmm.


Transit - vietnamesisk mat med fina fågelburar i taket.


Nä, vi åt inte fåglarna.


Himmelskt god mat var det iaf.


En drink på det - yepp och hepp.
Dark n´Stormy, Fidel Castro - kärt barn
har många namn.


Ljumna sommarnatt med fina barer
och samtal om det mesta.




Dag 2

Frukost på bästa, bästa Godot.
Skulle kunna bo på detta café.




Min vän, fågeln.


Second hand-titt.




En spårvagn och stros in till Brandenburger Tor.


Platz des 18 März - en historisk plats för demokratin. Gilla.


Arkitektur likt ett ostron i Tiergarten.


Vila med glass.


Mat i asiatisk anda även denna kväll.


Röta hade vi då man inte kan boka bord och
vi kom precis när ett sällskap gick.


Kanske, kanske något av det godaste jag ätit.
Och kanske, kanske ett av årets mest förolämpande
foto nedan. Om vi hade känt killen i fråga.


Fest med öl, vin och drink och vi begav oss till
klubben White Trash. Och det levde upp
till namnet. Mycket speciellt ställe.


Micki in action!



Dag 3

En fin repris på Café Godot. Ingen blev
besviken idag heller.


Tåget tog oss mot East Side Galleri.


Den del som en gång vette mot den västra sidan.


Och den östra sidan som numera är ett galleri,
med målningar av både etablerade
konstnärer och amatörer.




Mitt i allt, utmed Spree, fann vi ett ölhak.


En Corona senare spatserade vi vidare.


Och regnet följde därefter.


Hem, klädbyte, sömn och omladdning.


Därefter en tur mot favoritgatorna Sontagstrasse
och Wühlischstrasse. Här en rysk restaurang
vid namn Datscha.


Vidare tog vi oss till nattklubben Watergate.
Men här fick man inte fotografera så en uppmaning
på gatan får representera vad vi gjorde på klubben.


Dag 4

Nytt frukosthak som var otroligt pittoreskt, men vi
blev bortglömda och det blev ett utdraget matintag.




På marknaden i samma kvarter (Prenzlauer Berg)
hittade jag mig en fin handväska för 5 euro.


Vidare mot Mitte och in i det spöklika Tascher
(om jag minns namnet rätt).
Ett gammalt nazicenter som sedan blev
ockuperat av anarkister och
konstnärer. Och det har fått vara som det är
- ockuperat och öppet för alla.


Här hittar man konstnärer i arbete i sina galleri.
Riktigt kul att få ta del av båda och inte bara se
redan färdiga verk uppradade i en stel miljö.


Man fick dessvärre inte ta bilder, så utsidan
och trapphuset får räcka gott.


Vidare för stopp för intag av sliskiga bakelser.


Kvällsmaten intogs på ett ställe som jag inte
minns namnet på. Amerikansk var det iaf.


Vi avslutade kvällen med några foto i en automat utanför.


Berlin får återbesök. Riktigt charmig stad och nära dessutom.
Tack för det Katja, Anna och Mikaela :)

Förstår ni att jag snart ska
få återgå till detta ställe!!!



Det innebär att jag snart ska få
träffa dessa tjejer på "hemmaplan"!!!



Och tänk om Cameron är hemma i Ojai och vi
kan hälsa på henne och Sophie och Zoey!?


Det ska bli så underbart att det liksom
pirrar lite i min mage bara jag tänker
på allt som vi kanske kan göra.


För kanske, kanske får vi
möjlighet att ligga storsked.


Och det fina i kråksången är
också att vi har en medresenär.


Något som också är väldigt fint är att jag
då ska få äta yoghurtglass varje dag. Minst.

Up for a tattoo!


Den kronologiska ordningen:
1. övervägning av storlek och stil

2. nervositet

3. funderingar och placering

4. lite smärta

5. spänning och förväntan

6. tyst ängslan

7. glad spänning

8. koncentration

Så kan det gå till när sex vänner som hållit ihop i vått och torrt från allt mellan sexårsgrupp till gymnasium, en vacker dag bestämmer sig för att göra en kompistatuering. Och resultatet en vecka senare?



Tack mina fina!

Otroligt bra skiva. Otroligt bra låt.

Kärleken har ingen ålder

Jag blir lite extra glad då jag uppmärksammar nya band.

Och lite extra glad när kompisar "gillar" för mig okända band på Facebook.
Då kollar jag upp banden och lägger till dem i min egen lista om det är ngt för mina smaklökar.

För några veckor sedan gjorde jag så. Jag fann ett band vid namn Pixie Carnation via en vän och fullständigt älskade vad jag hörde.

I förrgår fick jag ett meddelande av en vän som ville rekommendera mig just detta band. Och till min glädje och förvåning får jag veta att jag känner en i bandet! Då blir de ännu lite bättre och jag blir tvungen att skriva ett blogginlägg om det.

Varsågoda - Pixie Carnation:

Konst- och parkbestyr

I april gjorde jag två saker som numera är traditioner.
En sak kommer förmodligen att försvinna och en kommer att bestå.

Nummer ett var den årliga konstrundan. Detta år ggr 2 rundor.
Första etappen gick av stapeln under långfredagen då Malin, Emma och jag begav oss mot sydvästliga breddgrader för att andas salt luft, fika, klia oss på hakorna och säga hmm. Ja, det är lite så man gör när man är på konstrunda. Och så träffar man väldigt mkt trevligt folk.
Och knepigt folk. Man får ju komma så nära inpå främlingar och trava in i deras hus för att se när de bildligt lämnar ut sig till dig. Ofta i kombination av lite chips och ett glas pommac.

Och jag älskar det. Även om konsten alltid är som smaken och baken. Det är kul att titta på motiv och situationer genom någon annans ögon. Eller sucka över att få se ytterligare en jävla stege lutad emot en röd stuga med havet som bakgrund (för att inte tala om alla blommor!). Och man ställer sig nära och ser ingenting mer än yppiga penseldrag och märkliga färgkombinationer och sen backar man och helt plötsligt blir det där yppiga och konstiga något helt förståeligt.




Etapp nummer två innefattade en biltur till Alnarp där jag mötte upp Emely för att avverka några samutställningar. Här hittade både hon och jag några riktigt fina verk och vi fastnade båda två för en konstnär som målade fantasifulla städer med flygande segelbåtar. Märkligt, men mäktigt.

Vi avslutade vår tur i Bjärred där jag åt årets första "uteglass" och vi spatserade bland husen och pratade om ditt och datt.


Tradition nummer två var Valborgshänget i stadsparken. Ett sent intåg för min del då kroppen bara var halvt sugen. Men väl inne med halva kroppen på parkgrusen och stämningen i själen steg. Jag har nog aldrig sett på maken till festligheter. Fina människor, fin dryck och en fin stund.

Dock var det lite sorgligt att uppmärksamma att svenskar är så fantasilösa. Suck. I 360 graders vinkel runt vår bo kunde vi räkna till 85 tjejer som traskade runt i identiska kläder; vita converse, avklippta jeansshorts, vit topp, pilot eller rayban solglasögon och solblekt hår svallandes en bit förbi axelhöjd. Vojne vojne. Fint och så, men så intetsägande när man inte kan skilja på alla de söta töserna.



Men istället för att hänga läpp över vart vårt land är påväg, så kom en tokig Emely förbi och ville dra med oss på efterfest. Men först skulle vi hem för ett depåstopp i hennes barskåp.

Sagt och gjort. Det slutade med att vi blev dansanta till gamla Hip Hop dängor, började motionera med gummiband och ändrade planerna.


Efter många om och men så slutade kvällen till sist med att jag somnade på min soffa i väntan på fest på Debban. Ibland blir det inte som man tänkt sig. Men vad jag tror mig veta är att denna tradition nu börjar sina i mitt sinne och att denna gången kan ha varit min sista i min stadsparks-valborgs-tradition.

Men den som lever får se.

Jag är en kattmänniska. Och jag vill hjälpa till.

Katten Tea och hennes två systrar hittades utomhus i en trädgård i Landskrona under vintern. De har ingenstans att bo. Till nu.
Min familj och jag har nämligen beslutat oss för att ta in Tea och hennes systrar och agera jourhem till dem tills dess att Katthjälpen i Malmö hittar ett passande permanent hem åt dem.
Det är tre skygga och ej människovana katter som anländer vilket är en stor utmaning men därmed mer triggande och intressant.

På fredag flyttar dem in, så nu ska jag gå och lägga
mig och ladda upp ordentligt med kärlek.